När jag först läste ”En första” började jag tänka på min första cykel och när jag fick cykla fär första gången.
Jag var fem år och minns att jag var rätt spänd när pappas kompis höll på att skruva lös extrahjulen, pappa var tyvärr på jobbet vid den tidpunkten har jag för mig. ”Idag blir du en stor flicka som får åka på två hjul” sa mamma och jag var lycklig över att äntligen bli en stor flicka, men jag var ändå nervös och smått skeptisk över det hela. Jag tänkte något i stil med ”Vad är det för fel med de hjulen och är jag inte en stor flicka redan?”. Mina föräldrar sa nämligen rätt ofta att jag var en stor flicka när jag fyllde år, när de läxade upp mig eller fick prova på något nytt som att cykla på två hjul till exempel.
I början höll mamma men oftast pappas kompis i cykeln medan jag cyklade och minns hur glad jag var och tyckte inte att det var så svårt trots allt men efter ett tag kom det till en tidpunkt då han plötsligt släppte utan förvarning och jag föll pladask på marken och fick några skrapsår. Såklart började jag gråta och plötsligt var allt inte lika roligt längre. Mamma tröstade mig och sedan insisterade de på att jag skulle testa igen, det gick nämligen så här för alla barn när de skulle lära sig att cykla. Jag gick med på det men nu visste jag ju vad som skulle hända och jag var lite mer rädd, och precis som jag trodde föll jag gång på gång och började gråta allt mer för att jag började tappa tålamodet. Mamma sa också en gång ”Nästa gång ska du se att du inte ramlar” och precis som alla barn så är allt mamma säger sant så när jag väl ramlade ändå blev jag jättesur och arg på mamma och ville inte cykla på den dumma cykeln nå mer. Pappas kompis sa att hans dotter lärde sig att cykla vid fyra års ålder före mig vilket gjorde mig ännu mer arg, inte för att hans dotter ”slog” mig, utan för att han sa det när jag var så ledsen. Nu förstår jag ju att han sa det så att jag inte skulle ge upp.
Efter ett tag av allt gråt och gnäll kom mormor ut från balkongen och ropade åt mamma att låta mig vara eftersom jag hade gjort illa mig så mycket och att ”ni får den stackars flickan att gråta”. Jag minns att jag såg att mamma inte blev så glad eftersom mormor peppade mig till att sluta cykla vilket var sant. Jag ville upp till mormor så att hon kunde plåstra om mig och att hon skulle fortsätta skälla på mamma, men också på pappas kompis. Vilket hon faktiskt gjorde från balkongen. Sedan började han skruva på hjulen igen och mamma var beskviken, men mest bitter på mormor skulle jag tro. Fast mamma tröstade och kramade mig ändå och sa att en annan dag då jag var mer beredd så kunde jag lära mig att cykla igen. Då var jag inte plötsligt sur på mamma längre och tyckte lite synd om henne för att jag hade varit så arg och då ville jag inte ge upp.
Så barnhjulen gick lös igen och jag fortsätta träna med bättre humör, föll några gånger men började inte gråta denna gång utan började om på nytt. Tillslut insåg jag att jag cyklade på två hjul själv och kunde höra mamma, pappas kompis och mormors jubel och klappanden i bakgrunden. Vid den tidpunkten kände jag att jag var den lyckligaste flickan i världen :)
